-Att jag började de s.k. Lovikkavantarna berodde på en ren tillfällighet, säger Erika. Vi hade det fattigt i stugan, när barnaskaran växte, och då förtiden var förtjänsterna dåliga. Jag brukade sticka vanliga vantar åt de rikare i byn. En gång ville någon ha riktigt tjocka slitstarka vantar. Jag spann då riktigt tjockt garn och stickade två par så tjocka vantar att de enligt min mening borde stoppa i flera vintrar. Glad i hågen skyndade jag till mina alsters blivande ägare. Denne var dock mindre tacksam. Han sa att jag t.o.m. hade förstört ullen. Detta hände för 44 år sedan. Jag gjorde nya försök, tvättade den flerfaldiga gånger och kardade dem omsorgsfullt. Det blev ett annat resultat. Vantarna blev snart efterfrågade. I synnerhet forbönderna, som körde lass från Haparanda, voro förtjusta i dem. Snart kom det vantbeställningar från olika byar i Tornedalen samt från lapparna. Jag hade börjat pryda dem men flerfärgade garner, varför lapparna gillade dem skarpt. Sedan dess har jag stickat vantar så gott som året om. Det var Gud som gav mig en fingervisning och hjälpte mig, så vi kunnat uppfostra barnen, utan att anlita hjälp från andra. Nu är jag 70 år gammal och skall fortsätta arbetet så länge jag orkar.

Erika lärde alla som ville att sticka Lovikkavantar och en lärare hjälpte henne att söka patent på vantarna. Hon fick patentbrevet mot lösen, 30 kronor, men löste aldrig ut det. År 1952 avled Erika "Riga" Aittamaa vid en ålder av 86 år. Efter Riga har byns kvinnor hållit traditionen vid liv och 1961 lät husmodersföreningen inregistrera Lovikkavanten som varumärke. Detta varumärke finns endast på äkta Lovikkavantar, det innebär att vanten är stickad i Lovikka och på traditionellt sätt.

Riga stickade vantar av ull som beställarna skickade till henne men idag köper man färdigt kardull från ullspinnerier, vilka handspinnes till garn. Vantarna stickas för hand, därefter tvättas dom flera gånger. När vantarna torkat ruggas dom upp med ullkarda. Sist broderas kragen.